Linje: Lunas
Gillar Lunas inställning. När vi ändå är inne på temat ”vad man egentligen skulle vilja vara” skulle jag vilja slå ett slag för den här mannen:
Inget trams som pigment, kläder eller ögon. Bara pure living. Ett problem är mat-biten där han är helt beroende av vad som spolas in i grottan/hemmet. Lite jobbigt att missa eventuella byten då. Ögon kanske hade hjälpt men man kan ju inte få allt.
Lunas sprider glädje med ett klipp
Vissa gånger kan man önska att man var ett djur istället. Skulle så vara fallet, så varför inte en apa? En oändlig lekplats, sol, massa kompisar, inga planer förutom att käka och leka… Det är ju ändå så man vill leva. Killen i klippet har hittat några nya polare för dagen.
Bill och dansbandskungen
Följande historia har bara återberättats, men ungefär så här lär det ha gått till:
Det var en smått nervös Bill som entrade omklädningsrummet. Rummet, som bara mätte 2×2 meter, var täckt av gröna linoliumväggar och pryddes endast av en gammal almänacka. Här skulle det hållas möte om hur en domare beter sig. Bill skulle göra sin första match som domare mellan två knattegäng och ansvarige chefen, vi kan kalla honom Dansbandskungen, ville försäkra sig om att allt gick rätt till. Dansbandskungen var känd som en hård men rättvis domare med förkärlek för dansbandsgenren och små fluffiga djur.
Dörren öppnades och Bill ställde sig nästan i givakt. Nu gällde det att koncentrera sig och inte missa några viktiga detaljer. Men Dansbandskungen hade andra planer för dagen. Iförd sedvanliga, vita tofflor och lika vita tubsockor, modell 14-årig flicka, gav han bara Bill en igenkännande välkomstnick. Sedan spelöppnade han mötet genom att slinka in i det lilla rummets ännu mindre toalett för att formligen köttskita i tio minuter. Vi snackar en tarmsköljning av kaskadmått innan han med oberörd min åter kom ut och gläntade toadörren. Den regelgenomgång för unga domare som sedan följde minns inte Bill alls. 20 minuter i bajsodör kan skapa sådana minnesluckor. Dansbandskungen däremot rörde inte en min. Sådana här domargenomgångar blev aldrig lika bra som när man bröt isen med några rejäla toalettbrak.
Att stava kvinna med Q.
Inser mer och mer att kvinnór i allmänhet är tjockt grövre än män i munnen. Och då menar jag i sitt sätt att snacka snusk och trams.
Anser mig själv hålla högt i tak och tycker det är underbart med frispråkiga flickor som inte skäms och hymlar med verkligheten, men ibland blir jag fan konfunderad.
Exempel från helgen.
Går på stan i sällskap av 3 flickor varav den ena säger.
- Du, Anna, jag träffade Albin igår. På Condeco.
- Hmmm…är det han, långhåriga som jobbar på Ibis?
- Nej det är han du vet som knullade mig så jävla hårt.
- Ah, just det.
Jag står som ett fån och undrar om jag hörde rätt….
Senare:
Är på en klubb och ser tydligt hur en kort brunett med ett finurligt leende spanar på mig, jag möter den medvetna flirten med en nick och några minuter senare står hon precis bakom mig i baren och gnider gump, tydligen ett numera belagt sätt att säga, jag är lite små-på. Hon ser mer blyg och oskyldig ut än vad hon verkar vara. Jag vänder mig om och följande konversation utspelas.
- Hej.
- Tja….hur många tror du är här ikväll.
- 600, kanske…(säger jag lite komiskt, då stället är en liten klubb på en snedgata till Avenyn med plats för 80 pers, kanske)
- Jaha…det tror inte jag. Det ser du väl.
- Jag skojade bara.
- Ok. Är du piercad?
- Eh, nej….tycker inte en kille riktigt kommer undan med det om han inte är en fet rockstjärna som gjort hålet själv på fyllan.
- Vadå, det är ju sexigt. Jag har piercing i tungan och om jag skulle suga av dig skulle det vara mycket skönare för dig.
- Ok.
I samma ögonblick kommer en dyngrak indier fram bakom henne och för sina händer upp längs magen och över brösten. Hon verkar inte tycka illa om det, så jag vänder mig snabbt och ser henne och Kumar senare vandra iväg i Göteborgsnatten. Han hade en p-stav piercad i ögonbrynet.
Eventguide, Norra sektorn
Tillväxt till frukost 2008
Tillväxtkontoret inbjuder till frukost för företagare inom Skellefteå kommun. Du får träffa näringslivschefen Sture Lestander, kommunstyrelsens ordförande Bert Öhlund samt Fastighets AB Polaris VD Jens Wikström.
Ingen föranmälan behövs för att komma till ”tillväxt till frukost”. För information ring kundtjänst, 0910-73 50 00.
Saxat från skelleftea.se
Glorifierat dansband
Sitter och läser lite gamla Bjurman-krönikor, bl a:
http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,956589,00.html
I åratal har Aftonbladets då främste (och mest smörslungat fete) musikkrönikör, numera New York-korre, skrivit ett oändligt antal hyllningsrader om Jerseyponken Springsteen. Arbetaren som reste sig ur rännstenen, tog på sig en redneckdoftande flanellskjorta och skrev musik om just arbetare, whitetrashklädsel och sunkiga barhäng i förorten. Bjurman ångar på med låttitlar och referenser i sina krönikor. Daskar in i svensk ungdom att ”gillar man rock, ja då är ‘Brucan’ ett måste”.
Det konstiga är att så många unga idag stämmer in i hyllningskören. Alla ska ha biljetter till hans enorma stadionspelningar och varenda småstadsunge ska prata om den lokala fabriken som vore de fackanslutna skiftjobbare (läs Putte Elf).
Vad fan är det frågan om!?
Bruce Springsteen och hans ”sär” till bakommusikanter är inget annat än ett jävla dansband. Han har mer gemensamt med Christer Sjögren än han har med rockkultur. När Christer brakar loss i sina dammiga örhängen med en basröst djupare än Dantes helvete är skillnaden mellan Sjögren och Springsteen så minimal att det krävs mikrolupp och hörsnäcka för att urskilja dem. Båda brakar på med fläsktrummor á la 80-talet. Trötta gitarriff med sedan länge utgånget bäst-före datum. Fan, de har ju till och med saxofonen gemensamt. Borde inte det vara avskräckande nog. Osexigare rockinstrument än glattsaxen torde väl knappast existera. Värmländska Hagfors mot New Jersey, bytt är bytt kommer aldrig igen. Övrig skillnad saknas.Finns det verkligen inget bättre att lyssna på som tonåring idag än en lönnfet tomte med stadiohybris?
Reclaim the streets förihelvete. Eller nåt.
