Bill och dansbandskungen
Följande historia har bara återberättats, men ungefär så här lär det ha gått till:
Det var en smått nervös Bill som entrade omklädningsrummet. Rummet, som bara mätte 2×2 meter, var täckt av gröna linoliumväggar och pryddes endast av en gammal almänacka. Här skulle det hållas möte om hur en domare beter sig. Bill skulle göra sin första match som domare mellan två knattegäng och ansvarige chefen, vi kan kalla honom Dansbandskungen, ville försäkra sig om att allt gick rätt till. Dansbandskungen var känd som en hård men rättvis domare med förkärlek för dansbandsgenren och små fluffiga djur.
Dörren öppnades och Bill ställde sig nästan i givakt. Nu gällde det att koncentrera sig och inte missa några viktiga detaljer. Men Dansbandskungen hade andra planer för dagen. Iförd sedvanliga, vita tofflor och lika vita tubsockor, modell 14-årig flicka, gav han bara Bill en igenkännande välkomstnick. Sedan spelöppnade han mötet genom att slinka in i det lilla rummets ännu mindre toalett för att formligen köttskita i tio minuter. Vi snackar en tarmsköljning av kaskadmått innan han med oberörd min åter kom ut och gläntade toadörren. Den regelgenomgång för unga domare som sedan följde minns inte Bill alls. 20 minuter i bajsodör kan skapa sådana minnesluckor. Dansbandskungen däremot rörde inte en min. Sådana här domargenomgångar blev aldrig lika bra som när man bröt isen med några rejäla toalettbrak.
