Horst
Varje dag sitter man på samma buss, fryser på samma perrong, åker samma tunnelbana och står i samma rulltrappa. Det tar knäcken på en ordentligt. Men allt går över direkt när man kommer upp på Drottninggatan och möts av den här mannen. Horst heter han tydligen (fantastiskt) och är väl i det närmaste någon slags performance-artist. En slags uppskruvad leksak med mini-radio i örat och munspel i munnen. Hur det låter? Förjävligt själjvklart men energin väger upp och över det faktumet.
Kulturkrock på BK
Stockholm 12.14, Burger King
Sitter och avnjuter en Angus: Bacon & Cheese (aktad på burgarfronten) och blickar ut över människogyttret på Kungsgatan. Utanför mitt bås vid ett tvåmannabord sitter en äldre herre och läser DN. Han ser ut som karikatyr av någon slags kamrérstyp, komplett med polerad, småkrullig sidbena och monokelliknande glasögon. Ytterrock av god standard och med skräddarsydd kostym under. Hans uppsyn förklarar: Ni ska alla veta förbannat mycket hut. Han börjar bli färdig med maten.
In sländrar en liten satt invandrare i stil med Sascha på Tv4. Kanske en något burdusare uppsyn, lite som om han skulle hem direkt efter maten och slakta och grilla ett lamm. Som en slags dessertkebab. Han upptäcker Kamrern och ser att han ät på väg att gå.
Med en jävla femårings motorik formligen ”rullar” han fram och frågar om det är ledigt. Han passar samtidigt på att välta hela sin egen bricka och Kamrerns kvarvarande rester över bordet och på mannens välstrukna kostymbrallor. Kamrern far upp i givakt och bara gapar. Men kebaben har fokus kvar på den mat som fortfarande ligger kvar på bordet. Utan att lyfta blicken slår han sig ner och börjar plocka i sig. Kamrern gapar fortfarande och försöker under några riktigt smärtsamt långsamma sekunder att få tyst ögonkontakt med ”bollen” men lyckas inte. Han går iväg, tyst och skakar på huvudet. Möjligen skriker han i sitt huvud att han ska rösta på SD 2010.
Bollen fortsätter sin lunch som om inget hade hänt.
Jag har pressis fått barn, så tro inte att du är nåt.
Central göteborgsk coffeshop 16.53 Onsdag.
Tre flickor i övre tonåren diskuterar vilt, högt och ohämmat bredvid mig angående möjligheten att våldta en kille. Hur får man upp den? Behövs Viagra? Står den då direkt? Måste man värma upp honom? Skulle man välja nån som var snygg och slå ner honom eller kanske droga honom? Skulle man välja en spinkis och brotta ner grabben? Frågorna flyger och skratten avlöser varandra. Trots 30-40 panini-slukande gäster, (mestadels gravida kvinnor eller alldeles för nöjda nymammor) verkar samtalet inte väcka något större anstöt eller ens intresse hos åhörarna. Flickorna äter pastasallad, dricker latte, har vita stickade mössor och trivs.
Ponera att rollerna skulle vara omvända. Tre målbrottskämpande pojkar som köper en liten cola och vägrar ta av sina jackor, diskuterar på samma sätt belägringen av en motvillig flicka. ”Haha, jag skulle rycka henne i håret säga, now your only mine, bitch”
Chockade blickar – viskningar – rykten - RAMASKRI – vakter - polis – socialen – terapi – vuxenstöd- rehab – utredningar – fritidschefer.
Ord som poppar upp i skallen, när de stora antalet barnvagnsförare hör vad som debatteras i hörnet. Lyssna på dem, LYSSNA PÅ DEM. En mamma blir två, tre växande bebisar blir sju och tillslut är de unga, mopedmeckande ford-kepsarna omringade av upprörda och frustande livmödrar. Saliven haglar och rummet doftar uppfostran när ägstocksmobben tillrättavisar pojkarna som minskar i hållning och blir allt rödare om kinderna ju fler gånger ordet ”föräldrar” kastas mot dem. De tvingas ut ur lokalen utan att ens ha druckit hälften av sin 18-kronorsläsk. Det snöar och de kommer aldrig gå på café igen.
Vi som hatar Corren
”Håkan, Håkan… jag säger bara: gör inte det! för din egen skull…”
Suput på utställning
Dagen började förjävligt. Efter idogt bägsvepande på Pelikan dagen innan vaknade han med ordentlig luddsmak i munnen. Klockan var redan lunch och på mobilen fanns 37 missade samtal. Han förmodade att de var från redaktionen.
– De ska ge fan i att ha några åsikter, mumlade han och försvann in på toaletten för lite ”egentid”.
På dagordningen fanns bara en sak. Lite lajlajrecenserande på Naturhistoriska. Ett skitgöra, men också chans att ännu en gång sätta sig över mänskligheten och bjuda pöbeln på lite eftertanke.
Den mänskliga resan. Fy fan. Tråkig jävla utställning om de apor som tydligen haft nåt med hans existens att göra. Här krävdes förfriskning. Ur den sura manchesterkavajens inneficka fiskade han upp pluntan och drog en rejäl klunkfrukost. Nu skulle det recenseras. Tyvärr var utställningen lite för bra. Här fanns naturtrogna skulpturer baserade på 100-tals forskarutlåtanden och dokumentation. Släkträd och interaktivitet i det oändliga. Hur fan skulle han kunna fasa in lite trött PK-journalistik i det här virrvarret?
Pluntan började göra verkan och det slog honom. Är de inte lite väl ljusa i hyn? Vad är det här för rasistutställning egentligen?
Här kunde ”frågor väckas”. Klart han hade på fötterna som kulturjournaslist i brun bokhandelsklädsel. Hur mycket forskning som än låg bakom: Skriver de att de gjort en tolkning av hur arterna såg ut är det ju fritt fram att rasera hela skiten. Vilka nollor. Vilka trodde de att de var? Jävla rasister.
Väl hemma började både hjärna och penna glöda. Mästerverket finns här.
Detta är ett fint exempel på vilket allvar journalister tar sig själva på.
Klientspaning
Som engagerad medarbetare och omsorgsfull bror vill jag slå ett slag för Pitt´s agentkarriär. I dagsläget består hans stall av följande artister;
- Gedda Mind Tricks
- Pilgrim
- Sector P
- Secret Luna
För att få ett bredare utbud vill jag härmed presentera en ny, potentiell stjärna. Han kallar sig ”Young & Rich” och liknar ingen annan…
Vänligen bortse från diverse klädhögar och tvättmoppar. I övrigt…. classy!
Jag vill att ni lyssnar extra noga efter 30 sekunder då bland annat följande text uppenbarar sig. There is genius is this!
/../
Hon dissar alla från höger och vänster
och kommer fram till mig och frågar: Vad händer?
sen säger hon: Det är på dig jag tänder
Jag tänker: ABOOOO!
Och säger: Gotta goo!
/../
ABC – Lennon – Cigg
Jackson 5 reunion. Ge mig den fortare än Björn Gustafssons karriär. Vill se, höra och äta.
Ang tidigare diskussion om Arenamusik:
Tycker ändå stadiokonserterna har sin charm och Stones i somras var riktigt maffigt. Inte bara för att arenan gungade som en amfetaminstinn Pärten och jag låg med en roddare backstage, utan för att dagens tokiga teknik, mixat med låtar som skrevs för 46 år sedan och slungats ur Micks mun tusentals gånger blev en jävligt häftig kombo. En ruin till människa (läs Keith) står under en 2700 tums illröd och till musiken vajande tunga (designad under en dreglande kisspaus av John Pasche) och röker en cigg så slappt som bara en äkta rockstjärna samt Ludvig Carlsson kan göra. Mick hoppar runt konstant i två timmar och vill verkligen att alla på hela arenan ska ha fått en skymt av honom innan de går hem. Samtidigt brinner publikens pengar upp i kaskader av fyrverkerier som under varje upptempolåt pryder de 30 meter feta högtalarna. Känns på många sätt helt sjukt att dessa män en gång i tiden konkurrerat med Beatles om att vara listetta i Anglosaxiskt territorium. Beatles. Tänk om Beatles spelat på Ullevi 2008. I vita kostymer och page. Hade de haft fyrverkerier och en svart ljuskille som gjorde psykadeliska mönster på en supervägg? Hade de haft en eget vip-rum på PUSH? Hade John Lennon gillat youtube?
Sector/Pilgrim om: Loa
Loa (smaka gärna lite extra på namnet). Vidrigare man på den svenska kändishimlen finnes icke med ficklampa.
Citerar honom från tidningen café, där han klädd i en kritstrecksrandig skjorta, pullover och blazer, sitter och dricker café au lait med en uråldrig fransk renässansbok i handen.
Vilken är din största motgång?
”När en polsk handikappad flicka som jag engagerat mig i blev utslängd från Sverige – efter flera år av god rehabilitering och habila insatser i skolan”
(Självcred sökes?)
Vilket är ditt värsta kok stryk?
”När jag var liten och gjorde något bus och far sade mycket lugnt. ”Loa, du förvånar mig”
(Bo Hellgren?)
Vilket är tidernas bästa filmcitat?
Ur filmen I hetaste laget – ”Ingen är perfekt”
(Hmmm…jo…riktigt jävla bra, Loa. Djup, tvetydig, dramatisk och riktigt underfundig kommentar.)
Och här bjuder jag på det allra värsta svaret av denna pompöse operettpatét.
Vilket är det märkligaste rykte du hört om dig själv?
”Att jag köper mina sidensjalar i Milano”
(No comments necessary)
Men det vore dumt att helt avfärda honom som en man med extremt tunnel-von-oben-seende. Killen är ändå en sällsynt relik av ett svunnet Sverige. I och för sig ett Sverige som kanske inte ens existerat annat än i Loas huvfud, men ändå. Frisk fläkt. Och as. Han är mycket av allt möjligt. Vilken annan operaartist har så fruktansvärt aktivt försökt svärta ner sin egen kulturstämpel genom att lira i Lilla Jönssonliganfilmer eller bränna av kalkonschlager i Symfonin? Och kommit undan med det. Han ska ha liiiiite, liiiiiite cred. Men det är fan det lilla.
