Suput på utställning
Dagen började förjävligt. Efter idogt bägsvepande på Pelikan dagen innan vaknade han med ordentlig luddsmak i munnen. Klockan var redan lunch och på mobilen fanns 37 missade samtal. Han förmodade att de var från redaktionen.
– De ska ge fan i att ha några åsikter, mumlade han och försvann in på toaletten för lite ”egentid”.
På dagordningen fanns bara en sak. Lite lajlajrecenserande på Naturhistoriska. Ett skitgöra, men också chans att ännu en gång sätta sig över mänskligheten och bjuda pöbeln på lite eftertanke.
Den mänskliga resan. Fy fan. Tråkig jävla utställning om de apor som tydligen haft nåt med hans existens att göra. Här krävdes förfriskning. Ur den sura manchesterkavajens inneficka fiskade han upp pluntan och drog en rejäl klunkfrukost. Nu skulle det recenseras. Tyvärr var utställningen lite för bra. Här fanns naturtrogna skulpturer baserade på 100-tals forskarutlåtanden och dokumentation. Släkträd och interaktivitet i det oändliga. Hur fan skulle han kunna fasa in lite trött PK-journalistik i det här virrvarret?
Pluntan började göra verkan och det slog honom. Är de inte lite väl ljusa i hyn? Vad är det här för rasistutställning egentligen?
Här kunde ”frågor väckas”. Klart han hade på fötterna som kulturjournaslist i brun bokhandelsklädsel. Hur mycket forskning som än låg bakom: Skriver de att de gjort en tolkning av hur arterna såg ut är det ju fritt fram att rasera hela skiten. Vilka nollor. Vilka trodde de att de var? Jävla rasister.
Väl hemma började både hjärna och penna glöda. Mästerverket finns här.
Detta är ett fint exempel på vilket allvar journalister tar sig själva på.
