1990 nånting

Byxelkroks Hamn Onsdag 21.30

Tänkte inta ett stycke rusdryck på den genuina hamnpuben och beställer en mexikansk guldsyra kallad Corona. Bartendern är en ung man som verkar trött och ser ut som en medelålders kvinna bakifrån, med ring i örat och den patenterade Gessle-frisyren. Felfärgat och tunntoppat. Han glömmer den lilla slicen lime som enligt lag skall tryckas ned i flaskhalsen. Detta uppmärksammar en 30+ kvinna bredvid mig som på bred småländska påpekar detta och Bar-boy-Gessle, trycker snabbt ned en grön munsbit. Kvinnan luktar husvagn och studsmatta, men är dock mången gång vackrare än sin dialekt. Hon ler och frågar va-ja-gö-hää-da (översatt vad jag gör här då?). Jag berättar lite löst om min vardag och tänker mig henne endast iklädd ett frukthalsband på en höstack.

Samtalet glider över på musik när hon ser en stor tavla med Stones på väggen.

- Vad heter den där mest slitna gubben, säger hon och pekar på mannen i mitten av bilden.

- Keith Richards, svarar jag.

- Han ser helt galen ut, kan de verkligen spela fortfarande?

- Jodå, jag såg dem på Ullevi föra året.

-Okej…var dem bra då?

- Absolut. De har mycket energi kvar.

- Jaha, men alltså var dem lika bra som typ Ledin live.

- Ehh…nej…nej…inte alls. Inte alls som Ledin.

Platå. Ridå. Bidé.