1990 nånting

Vaknade sent och gick ut i spelrummet där jag hittade Bill djupt försjunken i ”Ännu en jävla natt i Suck City” av Nick Flynn. Bill tittade upp från sidan 12 som, vid det här laget, hade besvärat honom i 43 minuter, och ställde några frågor om porno grind. Efter som mitt område av expertis snarare ligger åt popen än, som i Bills fall, rocken (något som ligger djupt rotat sedan högstadiets hardcore-vågor ((jag körde oasis/pulp)) och som sedan omvandlats till en förkärlek för gnissel) kunde jag inte svara så mycket. Och efter lite youtube debakel kunde vi ana tendenser. Hur som helst: Det här fick mig att bli lite sugen på att rota i horror coren. Ett skafferi, om än relativt ofyllt, av nerrökta rappare som utifrån LA:s utkants-djungler presenterade en hip hop med suggestiva stråkar a la Fredagen den 13 och hade kufiska texter om spöken i crackpipan eller zombies i djupaste South Central.

Det är onekligen en av de sjukaste genrer som existerat (jag gissar att den dött ut även om jag mycket väl kan ha missat en kokande gryta av undergound-artister lokalt, i säg, Rågsved) och också en av de mest intressanta.

För att få ett grepp om genren måste vi ta en liten titt på omvärlden vid den här tiden, säg mellanåren på 90-talet, kanske lite tidigare. Sverige hade blått styre för första gången på mycket länge och på andra sidan Atlanten var man som mest attraktiv om man hette saker som Snoop Dogg, Ice Cube eller David Charvet. Då, mitt i detta virrvarr, bestämmer sig ett gäng dawgs för att ta fram leksakspianon och hamra ner lite gamla halloween-slingor, hämta in mafia-stråkarna och lägga nån skön, ond rap om hur några zombies vaknar upp och åter hjärnorna av några drive-by stinna Niggas with attitude eller nån släpig historia om en ond, nerskjuten styvfarsa ,som går igen och slår ihjäl folk mellan träväggarna i ett solsvart LA. Och allt detta till släpigt programmerade container-drums i snygga komp.

Varför dog en så här kul genre ut? Och varför inte ta upp detta igen? Ken?`Ayo?

Det blev en sväng förbi fiket även i dag. Sonen var med men sov i barnvagnen med min skiva i sina små hörlurar. Lika bra att försöka odla en god musiksmak tidigt. Vid Kennys bord satt i dag Zerosgiganten Joel Moberg, Österstads Pontus Ivarsson, Busfabrikens Mogge (med Charlie) och Blå Lämmeltågets före detta anfallsstjärna, numera undervattensrugby-löfte i Osby UF: Bosse.

Bloggen ställde bloggens son vid bordet och begav sig mot bakverken. En tallrik salt gröt beställdes innan kaffet hälldes upp och ett, tu, tre satt bloggen åter vid Kennys bord. Kenny, som precis var ämne för en het diskussion mellan Moberg och Mogge där dispyten verkade kretsa kring om det var Kenny eller Joel som hade slickat upp lite kiss från sitt pekfinger efter att ha snekissat tidigare på Lotta på hörnet (det var Joel), och nu satt han och bläddrade förstrött bland dagens bongar.

- Hej, sa han
- Hej, sa bloggen
- Etta på united, sa han.
- Jaha, sa jag.

Bloggen satte sig nu vid bordet bredvid eftersom min stol tydligen var paxad av gamla IFK-barnstjärnan Jesper Christensen. Jesper hade varit i Krokom, strax utanför Östersund, där hans flickvän tydligen bor. Nu slog han sig ner med stor vana på den stol som kommit att bli hans egen efter de otaliga besök han gjort hos Kenny det senaste halvåret.

Bloggen frågade honom om han ville köpa bloggens skiva för en hundring men han hade tyvärr bara 80. Tråkigt men jag har redan gått tillräckligt lågt. Egentligen borde skivan gå för 200. Man får ju valuta för det.

Efter fiket tog jag ett löppass runt torget med bloggens son. Blev bara 12 varv men det är bättre än inget. Om ni inte har provat banan runt torget så kan ni passa på. Det är värt det! Med vacker natur och bra underlag.

Nu sitter jag hemma och äter löskokt ägg med tonfisk på riskaka och dricker starkt kaffe. Snart ska jag göra mig redo för att gå på bio. Det blir en romantisk komedi (min bästa genre). Recension kommer senare!

—Uppdaterad—

Filmen var helt unik och en klar femma. Inte ett öga torrt.