1990 nånting

Vaknade sent och gick ut i spelrummet där jag hittade Bill djupt försjunken i ”Ännu en jävla natt i Suck City” av Nick Flynn. Bill tittade upp från sidan 12 som, vid det här laget, hade besvärat honom i 43 minuter, och ställde några frågor om porno grind. Efter som mitt område av expertis snarare ligger åt popen än, som i Bills fall, rocken (något som ligger djupt rotat sedan högstadiets hardcore-vågor ((jag körde oasis/pulp)) och som sedan omvandlats till en förkärlek för gnissel) kunde jag inte svara så mycket. Och efter lite youtube debakel kunde vi ana tendenser. Hur som helst: Det här fick mig att bli lite sugen på att rota i horror coren. Ett skafferi, om än relativt ofyllt, av nerrökta rappare som utifrån LA:s utkants-djungler presenterade en hip hop med suggestiva stråkar a la Fredagen den 13 och hade kufiska texter om spöken i crackpipan eller zombies i djupaste South Central.

Det är onekligen en av de sjukaste genrer som existerat (jag gissar att den dött ut även om jag mycket väl kan ha missat en kokande gryta av undergound-artister lokalt, i säg, Rågsved) och också en av de mest intressanta.

För att få ett grepp om genren måste vi ta en liten titt på omvärlden vid den här tiden, säg mellanåren på 90-talet, kanske lite tidigare. Sverige hade blått styre för första gången på mycket länge och på andra sidan Atlanten var man som mest attraktiv om man hette saker som Snoop Dogg, Ice Cube eller David Charvet. Då, mitt i detta virrvarr, bestämmer sig ett gäng dawgs för att ta fram leksakspianon och hamra ner lite gamla halloween-slingor, hämta in mafia-stråkarna och lägga nån skön, ond rap om hur några zombies vaknar upp och åter hjärnorna av några drive-by stinna Niggas with attitude eller nån släpig historia om en ond, nerskjuten styvfarsa ,som går igen och slår ihjäl folk mellan träväggarna i ett solsvart LA. Och allt detta till släpigt programmerade container-drums i snygga komp.

Varför dog en så här kul genre ut? Och varför inte ta upp detta igen? Ken?`Ayo?