1990 nånting

Vaknade sent och gick ut i spelrummet där jag hittade Bill djupt försjunken i ”Ännu en jävla natt i Suck City” av Nick Flynn. Bill tittade upp från sidan 12 som, vid det här laget, hade besvärat honom i 43 minuter, och ställde några frågor om porno grind. Efter som mitt område av expertis snarare ligger åt popen än, som i Bills fall, rocken (något som ligger djupt rotat sedan högstadiets hardcore-vågor ((jag körde oasis/pulp)) och som sedan omvandlats till en förkärlek för gnissel) kunde jag inte svara så mycket. Och efter lite youtube debakel kunde vi ana tendenser. Hur som helst: Det här fick mig att bli lite sugen på att rota i horror coren. Ett skafferi, om än relativt ofyllt, av nerrökta rappare som utifrån LA:s utkants-djungler presenterade en hip hop med suggestiva stråkar a la Fredagen den 13 och hade kufiska texter om spöken i crackpipan eller zombies i djupaste South Central.

Det är onekligen en av de sjukaste genrer som existerat (jag gissar att den dött ut även om jag mycket väl kan ha missat en kokande gryta av undergound-artister lokalt, i säg, Rågsved) och också en av de mest intressanta.

För att få ett grepp om genren måste vi ta en liten titt på omvärlden vid den här tiden, säg mellanåren på 90-talet, kanske lite tidigare. Sverige hade blått styre för första gången på mycket länge och på andra sidan Atlanten var man som mest attraktiv om man hette saker som Snoop Dogg, Ice Cube eller David Charvet. Då, mitt i detta virrvarr, bestämmer sig ett gäng dawgs för att ta fram leksakspianon och hamra ner lite gamla halloween-slingor, hämta in mafia-stråkarna och lägga nån skön, ond rap om hur några zombies vaknar upp och åter hjärnorna av några drive-by stinna Niggas with attitude eller nån släpig historia om en ond, nerskjuten styvfarsa ,som går igen och slår ihjäl folk mellan träväggarna i ett solsvart LA. Och allt detta till släpigt programmerade container-drums i snygga komp.

Varför dog en så här kul genre ut? Och varför inte ta upp detta igen? Ken?`Ayo?

Det blev en sväng förbi fiket även i dag. Sonen var med men sov i barnvagnen med min skiva i sina små hörlurar. Lika bra att försöka odla en god musiksmak tidigt. Vid Kennys bord satt i dag Zerosgiganten Joel Moberg, Österstads Pontus Ivarsson, Busfabrikens Mogge (med Charlie) och Blå Lämmeltågets före detta anfallsstjärna, numera undervattensrugby-löfte i Osby UF: Bosse.

Bloggen ställde bloggens son vid bordet och begav sig mot bakverken. En tallrik salt gröt beställdes innan kaffet hälldes upp och ett, tu, tre satt bloggen åter vid Kennys bord. Kenny, som precis var ämne för en het diskussion mellan Moberg och Mogge där dispyten verkade kretsa kring om det var Kenny eller Joel som hade slickat upp lite kiss från sitt pekfinger efter att ha snekissat tidigare på Lotta på hörnet (det var Joel), och nu satt han och bläddrade förstrött bland dagens bongar.

- Hej, sa han
- Hej, sa bloggen
- Etta på united, sa han.
- Jaha, sa jag.

Bloggen satte sig nu vid bordet bredvid eftersom min stol tydligen var paxad av gamla IFK-barnstjärnan Jesper Christensen. Jesper hade varit i Krokom, strax utanför Östersund, där hans flickvän tydligen bor. Nu slog han sig ner med stor vana på den stol som kommit att bli hans egen efter de otaliga besök han gjort hos Kenny det senaste halvåret.

Bloggen frågade honom om han ville köpa bloggens skiva för en hundring men han hade tyvärr bara 80. Tråkigt men jag har redan gått tillräckligt lågt. Egentligen borde skivan gå för 200. Man får ju valuta för det.

Efter fiket tog jag ett löppass runt torget med bloggens son. Blev bara 12 varv men det är bättre än inget. Om ni inte har provat banan runt torget så kan ni passa på. Det är värt det! Med vacker natur och bra underlag.

Nu sitter jag hemma och äter löskokt ägg med tonfisk på riskaka och dricker starkt kaffe. Snart ska jag göra mig redo för att gå på bio. Det blir en romantisk komedi (min bästa genre). Recension kommer senare!

—Uppdaterad—

Filmen var helt unik och en klar femma. Inte ett öga torrt.

Värme, rusdryck och en tröja som hade passat bättre i en stuga i Aspen. Upplagd av min gamla granne P Ljunk (nu tydligen under artistnamnet Producent-Putte). Se och njyt.

Du sitter i ett svinkallt bussbås. Du fryser, skakar. Tillbaka till verkligheten nu, skärp dig. Du samlar dina tankar. Försöker få allting på plats. Du har alltid gillat siffror. Nummer 1. Vad är det värsta som kan hända? Polisen, häktet, rättegång och så in. Igen. Du känner kylan mer än tidigare. Du känner dig besegrad. Dovt i bakgrunden hör du de svaga polissirenerna.

En vecka tidigare.

Du öppnar dörren. Lukten först. Alla hem luktar annorlunda, till och med ditt eget har en. Du märker den. Gillar den inte.
- Hallå?
Inget svar.
Allt är nedsläckt. De måste vara ute. Du går in, packar upp, tar en tur till övervåningen, glömmer varför, går ner i soffan och slår på tv:n. Du zappar otåligt och förstrött, gjort det förr.
Du hör dörren.
- Hallå?
Du känner kylan. Greppar handtaget. Reglerar fingret. Inga misstag.
- Älskling?
Första ljudet får dig att rycka till. De är redan döda, du fortsätter.
Snabbt nu. Inga misstag. Väska, vapen, torka tv-dosan, ut. Du har gjort det förr, kommer förhoppningsvis göra det igen. Om inte annat på söndag.

skate – shot on red – 120 fps from opus magnum prod. on Vimeo

Lucke fixa detta…

Inledningen är fantastiskt. När programledaren läser upp påan, som låter som om den vore skriven av en ”rockande” Jarl Alfredius, förväntar man sig nästan att Aktuellt-ankaret ska dyka upp i en något sliten filtkavaj. Men. Istället dyker Bobba Fett upp i spöksmink och tonat hår och spelöppnar med ett mycket underligt ”tjohoo”. Resten är så smärtsamt att man tror att det är bortklippta scener ur Extras. 1990nånting ger: Mjölbybasen Kenny Lundqvist!

Stockhom 08082008

Luna och Sector P går med varsin trunk på axeln mot Vasastan för övernattning.

En mörkhårig man i 25-årsåldern med lätt grekiska drag står med öppen dörr vid sin trappuppgång och tänder en cigarett. Han tittar på Luna när pinnen är tänd och bräker högt ut:

- Sieg Heil!

Luna tittar undrande upp mot honom varpå mannen, muttrande med ciggen slappt hängandes i mungipan, säger:

- Judejävel!

Jag och Luna går vidare, tiittar på varann och undrar om vi båda hade hört samma sak.

Welcome to the city of Stockholm, people.

No more  comments nececececezaary…..

Herrtidningarna har efter nårga år av dekadens bland toppens vindar fallit tillbaka i upplaga ganska grovt. Detta medför att blaskorna måste söka i det djupaste av alldeles-för-överböjda-keps-djungler, för att finna sin publik och därmed likt brottsyndikat från Bergsjön värva medlemmarna tidigt och slagkraftigt. Receptet på detta har bl.a blivit deras sommarturnéer (som ej bör förväxlas med påsk eller julutflykterna de har.)

Utdrag ur Turnéplanen:

Åsele

Oskarshamn

Strängnäs

Bollnäs

Mellerud

Byxelkrok

Nynäshamn

Inget stureplan. Ingen aveny.

Sommarturnéerna består av ett halvdussin flickor som i guld/silverbikinis dansar i baktakt medan en av dem mimar en känd låt, covermisshandlar en enkel låt eller pulvriserar sin egen värdighet med ett egenskrivet vrak. Detta inför ett grustag av pojkar mellan 18-35 vars badboll är det största de sett i plast tills de lätt dreglandes nedanför scenen bevittnar ”sköna Annikas” 75F. 

Mannen som står närmst och förblindas av detta potpurri av renrakade ben tittar en hel del på speedway och gillar hockey, men ser inte pucken. Han köper alltid ett flak Sofiero oavsett om det är jul eller bara fredag och lyssnar på mix megapol sjukt mycket (framförallt på jobbet), men kan fortfarande inte minnas va den dära låten heter som är bra. Sambon (alltid sambo) jobbar som frisörska och exets nya är en jävligt bra kille som han känner lite sen förr. Han fick en sodastream i julklapp och har axe mountainclimber i toalettskåpet. Han har köpt en 37″ plasma på avbetalning och är jävligt upprörd över stormen Gudrun. Hans favoritord på fyllan är svarting, medan han nykter gärna säger vaktis och klockspelet. Han sover i t-shirt och hatar oliver.

Denna man är publiken som inte ens läser rubriken.

Han är orsak till att jag var tvungen att bevittna detta skådespel i villkorslös pinsamhet den gångna helgen.

För evenemanget tar de ställen som damerna smakar på nån hunk extra och de flesta verkar lyckliga iallafall under uppträdandet. Flickorna kliver av scenen bakvägen och minglar med ortens bästa div-5 spelare som hängivet berättar om sin nya dator.

Knut Edstrand måste ha fått sin hjärna sönderpumpad med idiotförslag på vad han skulle kalla sitt byggnadsföretag. Det är enda sättet att förklara det här. Han måste ha blivit fullständigt blockerad av alla ”Kan du inte kalla det nåt roligt? Typ, Knuttes Byggporr? Haha! Eller Knuts Stig-Byggel”.

Han fick nog. Packade ihop mentalt. Och trodde att han döpt sitt bolag till något seriöst och respektingivande. Sedan var allt försent.